By popular demand
Eller i alla fall för den handfull personer som har uttryckt en önskan om en fortsättning på den här bloggen...
"The day you suss out what you do want, there'll probably be a parade. Seventy-six bloody trombones" - Spike, Once More With Feeling
Parad eller inte så är ert efterlängtade inlägg äntligen här.
Nu ska ni äntligen få chansen att dyka ner i den skruvade världen that is Eke's mind ännu en gång.
Djupa funderingar om livet och 42 i lycklig harmoni med tomatrelaterad vardagsångest.
Men det är nog något jag måste berätta för er innan vi sätter igång....
För jag kan (eller åtminstone vill) inte ljuga för er (en viss Nemistripp dyker upp i mitt bakhuvud)
Det är inte för er skull jag skriver här.
Det är bara Karins fel....
Nu kräver ju seden att jag introducerar Karin för er.
Vilket så klart hade varit lättare om jag hade vetat mer om henne (hint).
Men Karin är i alla fall läkarstuderande, blond och lite mer korrekt än jag är.
Men framför allt är hon en av de få personer jag sprungit på som lyckas göra intrycket på mig att hon är smartare än jag är. Inte så där fruktansvärt mycket smartare att det får mig att känna mig hotad och dålig... Men sådär lagom så att jag känner mig peppad att gräva upp den där nördhjärnan som folkhögskolelivet fick mig att begrava.
Jag känner mig nästan ung igen... jag ser fram emot att kasta mig hals över huvud in i ett samtal med Karin om abort, feminism eller vad hon nu vill att jag ska tycka till om....
Dessutom verkar hon precis som mig ha en försmak för att stalka folk på snygga sätt...
Och att skicka ett sött litet brev till min arbetsplats ger ju i alla fall ett godkänt i stalking 1.0
Men nu ska jag inte trötta ut er längre...
Det väntar nya själar att frälsa till Kristus, nya Calibrettolåtar att fröjdas åt och en ny rollspelskampanj att börja plotta.
Så nu är det nog läge att brista ut i ett litet spontanjubel över min (förmodligen tillfälliga) återkomst till bloggvärlden.
Och till vi ses igen vill jag bara skicka med ett visdomsord från en av mina stora idoler.
"Home is where you can find a decent graveyard and strangers can disappear without awkward questions." - Braids, dementia summoner
/Jakob (som inser att ni så klart förutsätter att jag är kär i Karin.... men sånt är livet... och jag låter så klart mina läsare åtnjuta full tolkningsfrihet)
"The day you suss out what you do want, there'll probably be a parade. Seventy-six bloody trombones" - Spike, Once More With Feeling
Parad eller inte så är ert efterlängtade inlägg äntligen här.
Nu ska ni äntligen få chansen att dyka ner i den skruvade världen that is Eke's mind ännu en gång.
Djupa funderingar om livet och 42 i lycklig harmoni med tomatrelaterad vardagsångest.
Men det är nog något jag måste berätta för er innan vi sätter igång....
För jag kan (eller åtminstone vill) inte ljuga för er (en viss Nemistripp dyker upp i mitt bakhuvud)
Det är inte för er skull jag skriver här.
Det är bara Karins fel....
Nu kräver ju seden att jag introducerar Karin för er.
Vilket så klart hade varit lättare om jag hade vetat mer om henne (hint).
Men Karin är i alla fall läkarstuderande, blond och lite mer korrekt än jag är.
Men framför allt är hon en av de få personer jag sprungit på som lyckas göra intrycket på mig att hon är smartare än jag är. Inte så där fruktansvärt mycket smartare att det får mig att känna mig hotad och dålig... Men sådär lagom så att jag känner mig peppad att gräva upp den där nördhjärnan som folkhögskolelivet fick mig att begrava.
Jag känner mig nästan ung igen... jag ser fram emot att kasta mig hals över huvud in i ett samtal med Karin om abort, feminism eller vad hon nu vill att jag ska tycka till om....
Dessutom verkar hon precis som mig ha en försmak för att stalka folk på snygga sätt...
Och att skicka ett sött litet brev till min arbetsplats ger ju i alla fall ett godkänt i stalking 1.0
Men nu ska jag inte trötta ut er längre...
Det väntar nya själar att frälsa till Kristus, nya Calibrettolåtar att fröjdas åt och en ny rollspelskampanj att börja plotta.
Så nu är det nog läge att brista ut i ett litet spontanjubel över min (förmodligen tillfälliga) återkomst till bloggvärlden.
Och till vi ses igen vill jag bara skicka med ett visdomsord från en av mina stora idoler.
"Home is where you can find a decent graveyard and strangers can disappear without awkward questions." - Braids, dementia summoner
/Jakob (som inser att ni så klart förutsätter att jag är kär i Karin.... men sånt är livet... och jag låter så klart mina läsare åtnjuta full tolkningsfrihet)
Kommentarer
Trackback
